Den där tomheten som kommer över mig, när jag går från att arbeta och leva från 07.15-03.00 varje dag till att vara helt ledig. Det är konstigt att inte har bestämda mattider, tider att passa överhuvudtaget, inget ansvar för en annan människa och ingen annans tårar att bära!
Nu låter det här fördjävligt, men så är det inte! Jag älskar det! Jag älskar allt av det, varje detalj och varje minut. Jag älskar de tidiga morgondagarna, alla inplanerade aktiviteter och att låta er gråta ut hos mig. Det får mig att känna mig betydelsefull, och det är viktigt också, glöm aldrig bort det.
Men det jag saknar mest är den kärlek som ni spred.
Jag driver inte när jag, precis som så många andra, säger att
ni är den bästa grupp jag någonsin haft.
Alla grupper är bra, fantastiska och underbara att vara med och arbeta med. Men jag har aldrig varit med om en grupp med människor som visat varandra så mycket kärlek. Ni lämnar ingen utanför, och det är oerhört stort. Ni lyfter varandra på ett sätt som jag aldrig sett förut.
Glöm aldrig bort personerna ni mött de här veckorna, och glöm inte det jag sagt till så många av er, om inte alla! Jag finns alltid där för er, alltid! Ni kan ringa mig om tio år och jag säger fortfarande samma sak. Ring mig mitt i natten och jag kommer att svara! Och det gäller nog alla ledare ni mött under detta läger. Den kärlek som ni givit oss och varandra kommer inte försvinna.
